mitt warszawa

Hemma igen efter några fantastiska dagar, vi hade strålande solsken i stort sett hela tiden och jag har en gedigen solbränna. Vi visste inte riktigt vad vi kunde vänta oss eftersom början av maj är långhelg här i Polen och en stor del av stadsbefolkningen tar sig ner till bergen. Dock fick vi av flera rekommendationen att åka till de lite lägre bergen vid gränsen mot Ukraina och Slovakien i stället för det högsta bergen i Zakopane, som definitivt är proppfulla av turister denna helg. Detta tips visade sig vara väldigt bra, för trots andra vandrare även här kom vi flera gånger på platser där vi bara såg berg och ängar åt alla håll, särskilt på en äng bara ett stenkast från den ukrainska gränsen (som det var strängt förbjudet att passera) kändes det som att det inte fanns en människa på mils avstånd. Ända tills gränsvakten hittade oss och krävde att få se våra pass och talade om för oss att vi var på föbjudet område.

Jag på den förbjudna ängen med Ukraina i bakgrunden

 

 

På vägen ner stannade vi och drack kaffe vid en fin gammal träkyrka och vi hde tur för just när vi stod och ryckte i låset kom en gubbe och skulle vattna blommorna. Det tog en stund eftersom han knäböjde vart han vände sig men sen lyckades jag prata lite med honom. Pappa fick prova nyckeln till det fina original-låset.

Första vandringsdagen tänkte vi starta mjukt men gick fel och det slutade med att vi gick 2,5 mil i kuperad terräng och stekande sol. Vi fick i alla fall en skymt av den sjö vi hade tänkt gå runt och många andra fina vyer. Sjön är faktiskt egentligen konstgjord och alltså en megastor damm.

 

 

Högsta toppen vi gav oss på var på drygt 1300 m.ö.h. Efter en närmast alpin stigning var vi helt slut och delade på det sista varmvattnet som vi egentligen skulle haft till kaffet, men vi klarade det (utan syrgas!). En intressant sak jag iakttog var att ju närmre toppen man kom desto mindre formella blev främlingar mot varandra. I början var det "Goddag" i vanlig ordning men sedan blev det bara "Hej" alla åldrar emellan och de som var på väg ner igen hejade på de högröda stackare som var nästan uppe. Vi som hade kommit så långt hade något gemensamt och alla artighetesfraser var onödiga. Och väl uppe var belöningen värd hjärtklappningen och astma-andningen.