Utmaningarnas lockelse
Jag har ända sedan jag först hörde om det varit förtjust i det faktum att syre i stunden hjälper oss att överleva men på samma gång i längden bryter ner vår kropp och gör oss gamla. Det är den underbara paradoxen "What nurtures you destroys you" som jag hörde Tyra Banks tala om en gång i ett av sina pedagogiska program. Kanske kan man kalla syrefaktumet för den ultimata paradoxen.
Att söka utmaningar går på något sätt i linje med denna paradox. En utmaning är per definition inte enkel, så varför söker man den? Jag tror att hjärnor behöver ny stimulans, vissa mer än andra, och att man är ute efter den utveckling som så ofta kommer med en utmaning. Eller kanske är det en jakt på kickar, en känsla av att hela tiden väcka sig själv ur en sömngångaraktig vardag? Göran kropp skulle nog säga det. Det är ju inte så att utmaningar är enbart jobbiga tills man klarat dem, det är snarare en bergochdalbana av ömsom vin ömsom vatten i en resa man trots allt är glad att man gör. Om den är självvald dvs.
Det är inte lätt att vara utlänning alla gånger, kickarna avlöser ängslan och vice versa. Det gäller först och främst att acceptera sina språkliga brister så att man inte känner sig förlägen eller underlägsen varje gång man misslyckas att kommunicera. Att inte sätta ribban för högt. Jag jobbar på det. Det är som ni nog vet inte heller lätt att vara ny på jobbet, var det än är. Prestationsångest vs förnuft i en kamp som tyvärr kan komma i vägen för den egentliga förmågan.
Resa till ett av huvudkontoren i Bryssel nästa vecka och träffa en hel massa kollegor. Det blir en utmaning i utmaningen.
K
En väldigt vacker paradox. Som i alla fall jag inte tänkt på. Tack för den tanken!
Jag tror också att det handlar om att utvecklas och lära sig. Men i mitt fall måste jag nog släppa tanken på att det man lär sig är huvudsaken. Det är lärandet som är det viktiga, vägen bla bla. Jag går alltid och väntar på den stora insikten, målet - då ska jag bli lycklig. Men de där små insikterna, aha-upplevelserna när något faller på plats. De är inte fel. Paradoxalt nog borde man kanske vara nöjd med dem men om man är nöjd - ja, då slutar man kanske att utvecklas.
