mitt warszawa

Jag funderade på en sak. Genom kameror kan vi förmedla en exakt spegling av en viss plats vid ett visst tillfälle, frysa visuella ögonblick. Vi kan också spela in ljud för att visa exakt hur det lät på en viss plats vid ett visst tillfälle. I många fall kan vi också förmedla smaker genom att ta med oss något gott vi smakat på en viss plats. Vi kan till och med med ord och bild förmedla hur det k ä n n s att vara på en viss plats vid ett visst tillfälle, alltså verkligen plantera en stämning i en annan människa.

Men vi kan inte på något sätt förmedla dofter och då pratar jag inte om kemiskt framställd parfym eftersom den aldrig är förknippad med en viss plats (förutom på ett högst subjektivt sätt efter lång användning). Vi kan inte konservera upplevelsen av att gå längs en gata i Indien och känna blandningen av rökelse, smuts och kryddor eller klordoften i ett badhus. Vi kan försöka beskriva den via andra dofter som vi tycker liknar det vi upplevt och vi kan skapa en föreställning om den hos andra genom beskrivningar som pusslar ihop en bild från deras referensramar. Men vi kan inte ta den med oss och säga "Här är doften från Chmielna-gatan i Warszawa". Det är det enda av våra fem sinnen som inte låter sig förvandlas till något påtagligt.


Trots detta tänkte jag tala till era referensramar genom att beskriva de typiska dofterna i den här stan:

- Våfflor. En sötklibbig, nästan synlig doft som strömmar ur diverse hål i väggarna runtom i stan

- Tantparfym. En sådan mättnad har jag aldrig upplevt i väldoft. Kanske har jag börjat vänja mig men i början när denna tunga doft blandade sig med augustivärmen ryggade jag nästan baklänges och fick bokstavligen tjippa efter andan efter att ha gått förbi ett par struttande damer.

- Avgaser. Som i alla städer.

- Cigarettrök. Polackerna röker, inne och ute, uppe och nere.

- Blommor. Det säljs väldigt mycket blommor överallt, mer än en gång har jag sett unga pojkar som håller en ros   
bakom ryggen när de möter sin flickvän i tunnelbanan eller vid hennes port.

- Kebab - Också via hål i väggen. Om man bara ber om kebab är det alltid med kyckling. Och kål och morötter.


Smell you later!

K

Den passerade helgen var på många sätt precis varför jag ville tillbaka till Warszawa, ut ur min egen box, nämligen att träffa nya människor som med sina annorlunda infallsvinklar slår sönder slutna system i ens hjärna så att alltig plötslig känns mer öppet. Och att finna nya situationer att se konst i.

Det slumpade sig så att jag hade en mexikansk poet boende hos mig hela helgen. Det blev några hundra foton och entusiastiska projektplaner. Jag vet att jag lovat er inälvsbilder men jag vill inte släppa för många av dem innan idén är färdigformad så jag gör en kompromiss och ger er ett smakprov. Det är verkligen bara här man kan handla till middagen och samtidigt slänga ner ett par hjärtan och en hjärna i kundvagnen.

 

 

 

 

 

K

 

Jag var på väg ut från ett köpcenter idag och fick syn på en man som drog något på en kärra som såg ut som en kartong med en stor tårta i. Det var en toalettsits, dekorerad med snäckor och annat krimskrams. Jag suckade lite inombords över polackernas dåliga smak när blicken föll på kartongens text:

"Unik design"

"Enkel att montera"

"Kromade infästningar"


På svenska alltså. Hoppsan.

K

Tog den här bilden på några personer som väntade på bussen en kväll. Upptäckte i efterhand hur knasigt det såg ut.

Denna plats är en av mina favoriter i Warszawa. Det är några bevarade byggnader mittemot en bit av gettomuren som också fick stå, allting bara ett stenkast från Hilton och SAS Radisson. Det är avspärrat så att man inte kan gå in, kanske klokt men oerhört frustrerande. Ett annat gömställe på samma gata med gamla gettobyggnader som jag hittade med besökare förra året är också avspärrat i år, mycket tråkigt, hade sett fram emot ett återbesök. Jag vet inte vad straffet är i Polen för olaga intrång men jag vågar ju inte ens planka på bussen så jag ska nog inte ge mig på det.

När jag var ute och gick igår var det något i ögonvrån som fångade mitt intresse och jag gick in genom en port till den här innegården. Mitt på gården mellan de grå hyreshusen, alldeles bakom mattpiskarställningen, stod den här madonnan med en fin liten rabatt runtomkring sig. Det är inte alls ovanligt att trädgårdar och innergårdar har sådana madonnor, att prata lite med medan man piskar mattan, när man snubblar hem från puben eller bara känna trygghet från när man ser den genom fönstret. Jag förundras så ofta över hur religionen kan vara så närvrande i Polen och så frånvarande i Sverige, två grannländer.

 

K

Det har varit långa dagar den här veckan på jobbet och eftersom jag jobbar hemifrån har jag inte kommit ut särskilt mycket. Därför var kvällens 2-timmarspromenad när jag återförenades med staden alldeles fantastisk. Vid ett tillfälle på hemvägen lämnade hundratals svarta fåglar trädtopparna i en park och fullkomligt fyllde luften ovanför mig en lång stund. Tyvärr var det för mörkt att fotografera. Ni får ett foto av downtown i stället.

 

K

En polsk hundring. Zloty betyder ungefär guld.

 

 

K

Följande artikel om det polska abortförbudet publicerades idag i Sydsvenskan. Att det ens är möjligt att under en förlossning krysta så att ögonen blöder känns sådär, men så är det tydligen. Det är i alla fall intressant med de polska och svenska abortlagarna. Ni kanske minns motionen i riksdagen som gick ut på att utländska kvinnor skulle få göra abort i Sverige. Detta gjorde Polen rasande eftersom man fruktade att många polska kvinnor skulle utnyttja detta men förslaget klubbades igenom och Göran Hägglund var lite förvånande en av de drivande i frågan.

Så ser det alltså ut nu, fri abort i Sverige och förbud i Polen. Men förr var det inte så, faktum är att det finns många historier i våra föräldrars och mor- och farföräldrars generationer om abortresor till Polen. Fram till 1974 var abort bara tillåten i Sverige om man hade särskilda skäl och under denna tid var aborten laglig i Polen. 1993 ändrade dock Polen sina lagar och rättigheterna till abort blev mycket mer restrektiva, liknande dem som fanns i Sverige på 60-talet.

Polen är alltså inte ett exempel på en långsam väg mot postmoderna fri- och rättigheter utan snarare en föregångare i tillbakagång.

K

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

K

I vår lägenhet i Malmö hade vi inte metallsortering så jag är van vid att en slöja av dåligt samvete ligger över vardagen när man trycker ner potatisskal och konservburkar i samma påse. När jag kom till Polen förra året tyckte jag att polackerna hade en smart lösning, nämligen: alla visste vad som vad som återvinningsbart och så la man allt detta blandat i en container för sopgubbarna att sortera. Jag menar, det måste de ju ändå göra ändå eftersom folk slänger fel och så länge det är enkelt för folk är det fler som hakar på.

Denna gången är jag dock förbryllad. Tecknade elefanter på alla soptunnor utanför min port, inga anvisningar (som jag kan förstå i alla fall) och enligt det visuella innehållet finns det ingen direkt struktur. Så nu har det där lilla gnagande samvetet blivit en lätt ångesttripp på väg ut med soporna som går över till total glömska och klimatproblemtikförnekelse när jag väl slängt dem. Hallå, annars hade jag ju inte haft plats att oroa mig för något annat.

Ett inlägg om källsortering, herregud. Förlåt.

K

K

Igår skedde något historiskt i Warszawa, Polens president Lech Kaczynski (ena halvan av det impopulära tvillingparet som tidigare styrde Polen tillsammans) skrev på Lissabonfördraget (och nu är det bara Tjeckien kvar). Detta gillar långt ifrån alla polacker. Jag har inte hört någon professionell analys av innebörden i underskriften men utifrån diskussioner och egna funderingar kan jag tänka mig att det är mycket svårt för ett land som levt under tvingande lagar och ockupation i hundratals år att utan omsvep acceptera ännu ett avtal som talar om hur landet ska leva.

Polen var å ena sidan mycket stolta över att inträda i den Europeiska Unionen, de firar faktiskt den dagen årligen, något som inte riktigt skulle funka i Sverige. Inträdet var ett erkännande av lika värde från de västeuropeiska storebröderna efter många decennier av ignorans och bortvända blickar. Som många vet har dock Polen gjort sig kända inom EU som den obstinata ungen som inte vill gå med på någonting utan en massa undantag. Ett exempel finns även i detta fall, följande text är hämtad från Wikipedia:


Man måste se detta i ljuset av historien, som en slags post-traumatisk stress, ett land med ständigt spända muskler beredda att slåss mot översittare som talar om hur det ska leva. Förståelse för detta borde inte vara så svårt att uppbåda men i stället fnyser vi åt det och säger att polackerna är tokiga. Vi glömmer att förstå.

Igår klockan 12:00 skrev i alla fall Polen efter lång tid av motsträvighet under Lissabonfördraget och så här såg det ut utanför presidentpalatset.

Religionen har alltid varit en stark drivkraft i polackernas kamp för frihet.

Mycket tack vare påven Johannes Paulus som var polack (se tidigare

inlägg). Här håller folk upp kors och man bär fram en likkista

som jag antar att tanken är att Polen ligger i. I bakgrunden ser ni

själva presidentpalatset.

 

 

Klockan på bilden visar fem i tolv och säger att det är fem minuter kvar

i frihet. Och så står det "Länge leve Polen"

 

 

En banderoll för suveränitet för Polen tillsammans med en bild på Jesus och

landsvapnet

 

 

Vad har de här teckningarna med Polen att göra? Well, Polens vanliga matbutiker har ett mycket bättre utbud av inälvsmat än Sverige. När jag var här förra året passade jag på att plocka med mig ett hjärta hem när jag handlade en dag, vilket blev en fotoserie som jag tänkte följa upp den här gången. Jag har varit för sjuk och för koncentrerad på jobbet hittills för att komma till skott, men medan tankarna på projektet har formats har dessa teckningar skapats. Fotoserien kommer så småningom. Slutsats: Polen främjar kreativiteten.

 

 

 

 

 

K

Killen på pelaren på mitt torg är den svenskpolske kungen Sigismund, son till en av Gustav Wasas söner om jag minns min historia rätt. I vilket fall som helst var han kung över både Sverige och Polen. Statyn över honom var den första icke-religiösa statyn i Polen. Det kändes jobbigt så de satte ett stort kors i famnen på honom ändå.

 

K

I helgen var det stor skördefest i Warszawa och eftersom många av sakerna som händer händer under mitt fönster så behöver jag inte läsa så mycket broschyrer för att hänga med. Jag antar att detta är en årligen återkommande festlighet, det kändes så. Gummor med bröd i famnen, barn i folkdräkt och mat i långa banor. Ingen pesto här inte, gedigna saker var det! Jag fyndade rökt korv, rökt ost, en limpa bröd och en bukett Japanska lyktor.

 

 

 

 

 

 

 

 

Detta är rökta ostar typiska för bergen i södra Polen

 

Alldeles nära mig finns tre ihåliga träd. En dag stod min pappa i ett av dem. För att jag bad honom alltså. De andra två träden är stängda med järnpinnar inuti så att man inte kan stå i dem. Synd.

 

Om den här kvinnan är 85 år gammal var hon 15 år när Andra Världskriget utbröt och 21 år när de 50 år långa kommunistiska förtrycket tog sin början.

 

K

Ett plakat som visar gammal rysk propaganda, en symbol för Rysslands "befriande" av Polen. Hela den ryska amén stod på andra sidan floden och väntade ut upproret 1944 då Warszawaborna slogs mot tyskarna, inte så mycket för att vinna som för att dö med stolthet. När staden var mer eller mindre jämnad med marken och den tre månader långa striden var över gick den sovjetiska armén in i staden och så kallat räddade den, därav ciationstecknen. Warszawa sökte även stöd hos de allierade innan upproret men de avböjde. När kriget var över fick Stalin Polen av de vinnande makterna så att han skulle blidkas och inte ge sig på någon annan. Sedan följde nästan 50 år av kommunistiskt förtryck för Polackerna.

 

 

Så här såg delningen av Polen ut mellan Tyskland och Sovjetunionen enligt Ribbentrop-Molotov-pakten innan den bröts och Stalin anslöt sig till de Allierade. Polens karta såg då lite annorlunda ut, tex låg Lviv i Polen, idag en ukrainsk stad. Förutom uppdelningen under andra världskriget delades Polen under 1700-talet mellan olika länder tre gånger och delningen mellan Hitler och Stalin kallas ibland den fjärde delningen. Under nästan hundra år fram till Första Världskrigets slut fanns Polen på grund av delningarna inte på kartan. Hundra år är länge. Det är ett under för mig att landet ändå fortfarande är så "polskt". Klassisk musik, jazz, byggnadsstilar, mat, traditioner, myter, religion. Kanske har kulturen och identiteten bara förstärkts genom alla påfrestningar för att de har varit avgörande livlinor. Kanske konserverades det genuint polska i polackernas hjärtan precis som polackerna i sin tur konserverade gurkor och kål och kött. En mattradition som ju trots allt kommit ur bristen på färskvaror och behovet i att bevara.

 

 

 

K

K