mitt warszawa

Det är välbekant, det är billigt, det är en mardröm. Och det var dumt av mig att åka dit en söndag.

Eftersom min bäddsoffa inte är längre än att min far måste sova på diagonalen och att min mor därmed (som under förra årets besök) skulle behöva nöja sig med en liten tårtbit av den gemensamma bädden, åkte jag inför deras besök idag till IKEA för att skaffa en madrass. Det började dåligt på bussen när en snörpig dam tyckte att min sko var för nära hennes byxa fast jag satt där först och hon bara hade behövt vrida benen obetydligt till vänster för att undvika kollisionen. Hon borstade dock demonstrativt bort osynlig smuts från sina jeans och snörpte på sin snörpiga mun. Pga av detta åkte ordet "surkärring" in nånstans i mitten på min elektroniska matförslagslista som jag just då höll på att komponera.

Det fortsatte något trevligare med 15 köttbullar i restaurangavdelningen, även om det var fasligt långt dit (jag missade genvägen) och det var så mycket folk att jag fick någon slags panikbaserad tunnelsyn. Jag ville gå i min takt (= powerwalk), inte strosa långsamt i bredd som de flesta verkade föredra, vilket egentligen gav mig all rätt i världen att på allvar använda mina armbågar och det var bara av mitt hjärtas godhet som jag (nästa helt) lät bli. När jag hade krånglat mig förbi alla och ätit min mat var det dags för den stora utmaningen. Nedervåningen och s m å s a k s a v d e l n i n g a r n a. Resan bort till tag-själv-lagret kan jag inte beskriva i ord, jag vill helst bara glömma den. Väl framme vid infodisken vid lagret utspelade sig följande konversation på engelska:

- Hej, jag letar efter en madrass, alltså inte en madrass för en säng utan en för golvet.
Mannen vid disken nickar och blippar lite på datorn varpå han vrider skärmen åt mig håll. Jag ser ordet Sultan framför varenda en av dem och vet att det är sängmadrasser. Försöker igen.
- Nej, alltså jag vill inte ha en madrass för en säng utan en jag kan lägga på golvet.
Mannen nickar och blippar lite till sedan vrider han skärmen mot mig igen.
- Den här kan jag rekommendera, säger han och visar en bild på en tjock sängbotten, pris 1200:-
- Nej, alltså INTE en madrass för en säng utan en tunn madrass att lägga direkt på golvet!
- På golvet???
- JA!
- Det vet jag inte om vi har. Vänta så ska jag hämta min kollega.
Han piper iväg. Efter några minuter kommer en kollega springande. Jag upprepar samma sak.
- Det är bäst du går till sängavdelningen där du kan se madrasserna, säger han. För här är de ihoprullade och du kan inte ser hur de ser ut.
- Okej, men det är ju onödigt att jag går dit om ni ändå inte har någon sådan, ni var osäkra på det?
- Jag vet inte, du får väl bara ta en som passar ditt golv. (passar mitt golv?)

Sammanbiten började jag färden åter mot sängavdelningen. MOTSTRÖMS. Vagnar som blockerade hela gångfilen, par som höll varann i händerna och tittade på saker på var sin sidan om gången, barn utan styrförmåga, folk som hostade utan att hålla för munnen, plankor som pekade åt  alla håll och värst av allt, denna låååååångsamhet.

Jag kom upp till sängavdelningen äntligen och hade sådan tur att kvinnan bakom disken pratade engelska. Efter att några gånger och på olika sätt försökt förklara för henne att jag inte vill ha en sängmadrass utan en d i r e k t på golvet insisterade hon på att jag iaf måste ha någon sorts träplankor under för luftcirkulationen (herregud!). Jag avböjde och hon gav sig tack och lov. Till slut visade hon mig något som liknade vad vi i Sverige skulle kalla en "vanlig madrass". Den låg visserligen i en sängstomme och hade något extra lager på sig men den var av de rätta måtten. Fast med stålfjädrar i. Jag fick numret till rätt bås i tag-själv-lagret och tog mig återigen igenom folkhavet från helvetet. Eftersom jag tyckte 220 svenska kronor var mycket för en madrass som jag inte ens visste om den var bra ringde jag mamma för att få råd. Först blev jag irriterad när hon ställde samma frågor jag ville ha svar på och sedan satte jag mig i en soffa och brast i gråt och sa "Mamma, jag vill inte vara här, jag hatar IKEA. Jag vill åka hem!".

När jag snörvlat klart gick jag ändå bort till bås 4/40 för att titta på madrassen och passerade på vägen en resesäng, visserligen ännu lite dyrare men värd pengarna eftersom jag visste vad det var. Jag köpte den och inne i andra andningen av gråtens förlösande kraft lyckade jag till och med gå runt i den trånga svenskshoppen en stund med möbeln i släptåg. På bussen kunde jag sedan baxa upp sängen i mitt knä så att jag gömde mig bakom en madrass-och fjädermur och inte behövde se en enda människa på hela vägen hem. Jag funderade en stund på om jag möjligen har någon slags stundombaserad social fobi. Eller undertryckt ilska.

Under den korta vägen från busshållsplatsen påmndes jag återigen om jag jag är i Polen eftersom en gubbe försökte hjälpa mig med sängen och en annan gubbe frågade vad den kostade.

Jag undrar verkligen var polackerna lägger sina gäster.

K