mitt warszawa

Några pratar i de polska tv-sofforna om att människor är hycklare som nu vill visa sin respekt för en president de förut har hånat. De säger också att folk först nu förstår hur bra han varit. Det är sant att president Lech Kaczynski fick under sin levnad ta emot mycket spott och spe (och jag säger inte att det var obefogat) för sina kontroversiella åsikter och det må vara sant att många nu fokuserar på vad han trots allt gjorde som de beundrade. Men huru vida man tänkte rösta på honom i nästa val är ändå sekundärt för de flesta just nu. Presidenten hedras för att han älskade och levde för sitt land, det kan ingen förneka, och jag tycker det är opassande och onödigt av folk att kritisera sina medmänniskors reaktioner i denna fas av chock och sorg. Det är i första hand nästan 100 människor som mist sina liv och ett land som mist sina ledare, ett mycket hårt slag för landet. Är det inte naturligt att man i en så tragisk situation lyfter fram det goda i de man mist? Något annat hade varit kallt och skrämmande och ingenting jag hade velat vara en del av. Det andra kan komma senare i den mån det behövs. Jag var stark motståndare till Kaczynskibrödernas politik och det som hänt förändrar inte mina politiska värderingar men jag kommer antagligen att gå till presidentpalatset varenda kväll den här veckan för att visa min respekt och försöka förstå vad som händer i Polen just nu.

Jag kan inte låta bli att tänka på någon slags korsfästelse, Lech Kaczynski och de andras liv offrades på vägen till en försoningscermoni och deras död kanske blir det som låter Polen och Ryssland nå den ultimata försoningen, den försoning som var ljusår härifrån före kraschen.



K