mitt warszawa

I vissa stunder, på vissa platser i stan kan man tro att allt är som vanligt. Människor pratar i mobiler, skyndar sig över gatan, någon skrattar. Men så fort man lyfter blicken ser man att det inte är en vanlig måndag i Warszawa. Rödvita flaggor med svarta sorgband hänger överallt från byggnader, ofta i speciella flagghållare men även spontant från balkonger och klistrade på fönster. Lite här och där på trottoarerna brinner gravlyktor, ibland i klungor ibland ensamma. Tidningsstånden är fulla av extraupplagor.



Ju närmre man kommer presidentpalatset desto tätare klungor av ljus och desto tätare klungor av människor. Även idag uppgår antalet till tre siffror, ändå är det först i morgon som kistan kommer att ställas fram så att folk kan ta förväl. Tv-teamen sänder konstant från platsen, olika människor intervjuas på det höga podiet. De runda annonspelarna visar svartvita posters med listor över de omkomna. På baksidan av en kiosk kan man även se bilder på de stupade. Folk stannar och tittar, tar bilder.




Det pågår ett intensivt röjningsarbete framför palatset, tusentals utbrunna gravlyktor måste fraktas därifrån. Trots alla människor hörs klirret tydligt när lyktorna samlas i säckar av militärklädda ungdomar. Marken är hal av allt stearin. Blommor som hängts upp i skyltar och gatlyktor slokar. Nya blommor, främst röda och vita tulpaner, och nya lyktor säljs på lastpallar och ur bagageluckor.