Svart Söndag
Jag är så van att lära om Polens mörka historia, så van vid minnesplakaten och berättelserna. Så plötsligt står jag med polackerna mitt i sorgen, mitt i en tragedi av samma mått som de jag tidigare läst och hört om. Och som skulle vara en del av det förflutna.
Jag landade i Warszawa vid halv sju och tog mig så fort jag kunde in till stan efter ett snabbt stopp hemma. På Plac Piłsudskiego vid den okända soldatens grav mötte jag en kompis och vi gick tillsammans vidare till presidentpalatset. Även idag var där tusentals människor och haven av lyktor som fanns överallt måste ha uppgått till miljoner. Militären och tillhörande frivilliga bildade hand i hand en form av mänskligt kravallstaket som hjälpte folk att köa för att skriva i kondoleansboken vid palatset. Vattenflaskor delades hela tiden ut till folkmassan. Det var lugnt, nästan tyst förutom militärens instruktioner. Nu fanns presidentens kropp där inne, den anlände dit efter att ha körts i en kortége genom staden tidigare idag. Det som har hänt är fortfarande helt ofattbart, det är den stora uppslutningen ett tecken på, folk försöker förstå. Men det är samtidigt ett tecken på att Polen har rutin på katastrofer och svarta dagar som dessa, sorgearbetet och läkprocessen börjar intensivt och effektivt redan innan chocken har lagt sig. Det har gjorts förut och det är så Polen har överlevt, genom den inre styrkan och den yttre uppslutningen.
Jag landade i Warszawa vid halv sju och tog mig så fort jag kunde in till stan efter ett snabbt stopp hemma. På Plac Piłsudskiego vid den okända soldatens grav mötte jag en kompis och vi gick tillsammans vidare till presidentpalatset. Även idag var där tusentals människor och haven av lyktor som fanns överallt måste ha uppgått till miljoner. Militären och tillhörande frivilliga bildade hand i hand en form av mänskligt kravallstaket som hjälpte folk att köa för att skriva i kondoleansboken vid palatset. Vattenflaskor delades hela tiden ut till folkmassan. Det var lugnt, nästan tyst förutom militärens instruktioner. Nu fanns presidentens kropp där inne, den anlände dit efter att ha körts i en kortége genom staden tidigare idag. Det som har hänt är fortfarande helt ofattbart, det är den stora uppslutningen ett tecken på, folk försöker förstå. Men det är samtidigt ett tecken på att Polen har rutin på katastrofer och svarta dagar som dessa, sorgearbetet och läkprocessen börjar intensivt och effektivt redan innan chocken har lagt sig. Det har gjorts förut och det är så Polen har överlevt, genom den inre styrkan och den yttre uppslutningen.
Plac Piłsudskiego:
En man (på bilden ovan personen som håller flaggan till höger) som hållits fången under andra världskriget talade till människor på Plac Piłsudskiego, han bad de fem sanningarnas bön om Jesu väg till korset och sa att vi alla har våra personliga kors att bära men att Polen nu har ett nationellt kors, ett gemensamt. Han sa också att påven Johannes Paulus II hjälpt honom att fortsätta tro och sedan ledde han torget i bön och sång. Många föll på knä.
Vid presidentpalatset på Krakowskie Przedmiescie:
En översållad telefonkiosk framför palatset.
En man samlar in ytterligare tända lyktor från folkmassan att ställa i ljushavet.
En sidogata vid palatset.
Från och med i morgon och en vecka framåt - under de dagar av landssorg som utlysts - kommer kistan med kvarlevorna av presidentens kropp att ställas framför palatset så att människor kan ta förväl.
K
Kommentarer
Trackback
