Krönikedags
Nu har höstens krönikor i Kristianstadsbladet dragit igång och här är min första.
Korset som orsakade kaos
Text: Kristina Nordström
Uppdaterad 17 september 2010 11.29 Publicerad 17 september 2010 11.29
Man skulle lätt kunna tro att vårens prövningar med flygolyckan och översvämningarna skulle lämna polackerna med en längtan efter att i lugn och ro få slicka såren och ta nya tag. Så blev det inte riktigt. Sommaren i Warszawa har präglats av en passionerad konflikt som delat stadens invånare i två läger.
Efter att den nya presidenten Komorowski svurits in tog han beslutet att flytta det stora träkors som stått framför presidentpalatset sedan flygolyckan för att hedra den avlidne president Kaczynski. Komorowski ville inte på något sätt vanhelga sin företrädares minne, utan helt enkelt bara städa undan sorgen för att markera den nya eran och i stället placera korset i S:t Annakyrkan en kort bit därifrån.
Då utbröt kaos. Anhängare till Kaczynski campade framför korset för att skydda det och det första försöket att flytta det misslyckades. Den avlidne presidentens bror och förloraren i junis presidentval, Jaroslaw Kaczynski, tog tillfället i akt och eldade på sin brors supportrar varpå en motgrupp av människor som upprördes av korsbeskyddarna bildades.
De båda lägren växte, Facebookgrupper med tusentals medlemmar, planerade aktioner, massdemonstrationer på plats och radio- och tv-debatter blossade i sommarvärmen och jag förstod först ingenting. Kravallstaket, hänvisningar till Gud och Satan och Warszawaupproret 1944 fick mig att blinka förvirrat mot detta rasande skådespel och med genuint oförstånd frågade jag mina polska vänner, varför i hela friden gör folk såhär? Svaret blev alltid detsamma, en lätt generad axelryckning med orden; "Detta är Polen".
Och visst kan jag se mönstret, samma slags lättkränkthet som jag så ofta såg i mitt socionomyrke hos människor som haft alltför mycket att göra med myndigheter, som tvingats låta andra styra deras liv under lång tid.
Gemensamt för de flesta polacker är att de känner för sitt land och vill se en sund utveckling, skiljaktigheterna ligger i definitionerna. En del vill stärka landet genom att skydda det från omvärlden, med minnet av historien ser man invandring som ett hot och EU som en slags ockupationsmakt medan en annan del vill in i Europa på samma villkor som alla andra och sluta vara den som halkar efter. Som kallfront och varmfront tycks dessa flanker ständigt drabba samman med blixt och dunder, där sidan som har ansiktet vänt mot Europa tycks vara den marginellt starkare parten.
Att ett barn som blir slaget lär sig slåss är ett känt faktum och jag tror nog att Polen kan komma att behöva ett par generationer till av demokrati och fred innan landet kan slappna av, sänka garden något och fortsätta bygga på den goda dialog som Solidaritetsrörelsen lade grund för 30 år tillbaka. Men för att detta ska kunna ske, både inom landet och i relation till Europa, måste den låga självkänslan stärkas och det inlärda mindervärdeskomplexet mattas av. Här har övriga Europa, som så många gånger vänt Polen ryggen, ett stort ansvar att se och släppa in.
Och korset? Jo det flyttades till slut under en hemlig operation i går morse.
K
Korset som orsakade kaos
Text: Kristina Nordström
Uppdaterad 17 september 2010 11.29 Publicerad 17 september 2010 11.29
Man skulle lätt kunna tro att vårens prövningar med flygolyckan och översvämningarna skulle lämna polackerna med en längtan efter att i lugn och ro få slicka såren och ta nya tag. Så blev det inte riktigt. Sommaren i Warszawa har präglats av en passionerad konflikt som delat stadens invånare i två läger.
Efter att den nya presidenten Komorowski svurits in tog han beslutet att flytta det stora träkors som stått framför presidentpalatset sedan flygolyckan för att hedra den avlidne president Kaczynski. Komorowski ville inte på något sätt vanhelga sin företrädares minne, utan helt enkelt bara städa undan sorgen för att markera den nya eran och i stället placera korset i S:t Annakyrkan en kort bit därifrån.
Då utbröt kaos. Anhängare till Kaczynski campade framför korset för att skydda det och det första försöket att flytta det misslyckades. Den avlidne presidentens bror och förloraren i junis presidentval, Jaroslaw Kaczynski, tog tillfället i akt och eldade på sin brors supportrar varpå en motgrupp av människor som upprördes av korsbeskyddarna bildades.
De båda lägren växte, Facebookgrupper med tusentals medlemmar, planerade aktioner, massdemonstrationer på plats och radio- och tv-debatter blossade i sommarvärmen och jag förstod först ingenting. Kravallstaket, hänvisningar till Gud och Satan och Warszawaupproret 1944 fick mig att blinka förvirrat mot detta rasande skådespel och med genuint oförstånd frågade jag mina polska vänner, varför i hela friden gör folk såhär? Svaret blev alltid detsamma, en lätt generad axelryckning med orden; "Detta är Polen".
Och visst kan jag se mönstret, samma slags lättkränkthet som jag så ofta såg i mitt socionomyrke hos människor som haft alltför mycket att göra med myndigheter, som tvingats låta andra styra deras liv under lång tid.
Gemensamt för de flesta polacker är att de känner för sitt land och vill se en sund utveckling, skiljaktigheterna ligger i definitionerna. En del vill stärka landet genom att skydda det från omvärlden, med minnet av historien ser man invandring som ett hot och EU som en slags ockupationsmakt medan en annan del vill in i Europa på samma villkor som alla andra och sluta vara den som halkar efter. Som kallfront och varmfront tycks dessa flanker ständigt drabba samman med blixt och dunder, där sidan som har ansiktet vänt mot Europa tycks vara den marginellt starkare parten.
Att ett barn som blir slaget lär sig slåss är ett känt faktum och jag tror nog att Polen kan komma att behöva ett par generationer till av demokrati och fred innan landet kan slappna av, sänka garden något och fortsätta bygga på den goda dialog som Solidaritetsrörelsen lade grund för 30 år tillbaka. Men för att detta ska kunna ske, både inom landet och i relation till Europa, måste den låga självkänslan stärkas och det inlärda mindervärdeskomplexet mattas av. Här har övriga Europa, som så många gånger vänt Polen ryggen, ett stort ansvar att se och släppa in.
Och korset? Jo det flyttades till slut under en hemlig operation i går morse.
K
Kommentarer
Postat av: Karin
Så det blev en flytt av korset tillslut. Intressant att läsa dina reflektioner!
Postat av: anders
spännande!
Trackback
